Ett sista farväl.
Man brukar säga ett farväl är inte för alltid, men tyvärr är det så idet här fallet.
Imorse gick jag upp tidigt för att åka till stallet. Att åka på den en millånga grusväg plus typ ytterligare en mil tär lite. Men idag var det värt det. Jag svänger upp på stallplanen, tar av mig hjälmen och låser moppen. Saknta går jag ner till stallet med en klump i halsen. Jag går in genom porten, svänger höger, där står Jonny.
Jag började nästan gråta vid åsynen. Genast får jag en hårdkram och han säger att han är glad över att jag är tillbaka. Jag har svårt för att hålla tårarna borta. Varför dröjde jag mig så länge att komma tillbaka efter sommarn? Jag borde ha åkt dit tidigare. Det kändes som om jag hade övergett ledinge. Tårarna rinner just nu när jag skriver det här inlägget men jag måste bara fortsätta.
Han frågar om jag vill ut och gå med henne. Jag kunde knappt svara men mumlar fram ett Ja. Jag går till hennes nya box, Jonny behöver inte vis amig. När jag kommer fram känner jag genast igen henne. Min älskade Bianca. På något sätt fick jag känslan av att hon var glad att se mig. Hon kom fram å hälsar å tårarna kommer upp och ögonen börjar grumlas. Jag tar grimskaftet och utan ord tar jag den runt halsen, jag försöker låssas som om det var sommar och vi bara skulle ut på en av våra vanliga promenader.
Tyst går jag i stallet, iväg med Bianca. Jag tror Jonny förstod att jag behövde vara själv, behövde få ta ett sista farväl själv av henne. Vi börjar gå å som vanligt stannar hon här och där. Förmodligen för smartan för att gå så jag låter henne stanna. Överallt där vi gick dök minnen upp, om alla tidigare gånger då vi gått där. Alla gånger då hon mådde bättre, alla gånger vi har småbråkat men forsatt älska varandra.
Jag tog ett par fina bilder på henne, min vackra älskling. Så många fina minnen jag har från henne. Jag litar på henne helt och hållet. Sen så börjar vi gå tillbaka. Hela tiden har hon vart gamla vanliga Bianca fast ändå inte.
Sen så står vi utanför hagen och jag tänkte, jag låter henne stå för att ta en helbild. Men då så dök gamla Bianca upp, som om allt var som vanligt och innan hon hade ont. Hon går snabbt iväg och låter mig inte fånga in henne. Ingen idé att jaga henne kände jag. Men så vänder hon sig om börjar skritta mot mig. Jag ska precis knäppa en bild då hon börjar trava, precis som gamla Bianca. Hon springer förbi mig i trav för att sedan sakta in. Det är ett minne jag aldrig kommer glöma. Så vare dags att släppa henne i hagen, jag gav henne en kram och släppte.
Senare så försökte jag gå fram till henne ihagen, innerst inne visste jag att det inte skulle fungera. Envis som alltid ville hon visa att ingen kan få tag på henne. Lika stolt och vacker som alltid. Det är så jag vill minnas henne. Jag och Jonny drack té och hade en lång pratstund. Det hela var lite sorgligt. Men jag fick även prova rida Jonnys nya häst, helt annorlunda än Bianca men jag kommer nog vänja mig, hoppas jag. Bianca kommer tas bort på onsdag 8.00. Jonny ville vara själv då, ville inte att vi skulle vara där.
Men klockan tio ska jag hämta upp Lollo så ska vi tillsammans åka till stallet, det kommer bli svårt men det är nödvändigt.. kommer vara så j*vla svårt bara, kommer gråta ännu mer än vad jag har gråtit redan.
Efter jag vart i stallet åkte jag hem till Stina. Vi kollade på film och hade det mysigt. men stina var trött å jag nedstämd så det blev ganska tystlåtet.
men jag orkar inte skriva mer just nu. Är för svårt. Jag som annars brukar vara så glad och positiv är ganska nedstämd. Men imorrn ska jag träffa Evvy<3 det kommer nog muntra upp mig väldigt mke!
Imorse gick jag upp tidigt för att åka till stallet. Att åka på den en millånga grusväg plus typ ytterligare en mil tär lite. Men idag var det värt det. Jag svänger upp på stallplanen, tar av mig hjälmen och låser moppen. Saknta går jag ner till stallet med en klump i halsen. Jag går in genom porten, svänger höger, där står Jonny.
Jag började nästan gråta vid åsynen. Genast får jag en hårdkram och han säger att han är glad över att jag är tillbaka. Jag har svårt för att hålla tårarna borta. Varför dröjde jag mig så länge att komma tillbaka efter sommarn? Jag borde ha åkt dit tidigare. Det kändes som om jag hade övergett ledinge. Tårarna rinner just nu när jag skriver det här inlägget men jag måste bara fortsätta.
Han frågar om jag vill ut och gå med henne. Jag kunde knappt svara men mumlar fram ett Ja. Jag går till hennes nya box, Jonny behöver inte vis amig. När jag kommer fram känner jag genast igen henne. Min älskade Bianca. På något sätt fick jag känslan av att hon var glad att se mig. Hon kom fram å hälsar å tårarna kommer upp och ögonen börjar grumlas. Jag tar grimskaftet och utan ord tar jag den runt halsen, jag försöker låssas som om det var sommar och vi bara skulle ut på en av våra vanliga promenader.
Tyst går jag i stallet, iväg med Bianca. Jag tror Jonny förstod att jag behövde vara själv, behövde få ta ett sista farväl själv av henne. Vi börjar gå å som vanligt stannar hon här och där. Förmodligen för smartan för att gå så jag låter henne stanna. Överallt där vi gick dök minnen upp, om alla tidigare gånger då vi gått där. Alla gånger då hon mådde bättre, alla gånger vi har småbråkat men forsatt älska varandra.
Jag tog ett par fina bilder på henne, min vackra älskling. Så många fina minnen jag har från henne. Jag litar på henne helt och hållet. Sen så börjar vi gå tillbaka. Hela tiden har hon vart gamla vanliga Bianca fast ändå inte.
Sen så står vi utanför hagen och jag tänkte, jag låter henne stå för att ta en helbild. Men då så dök gamla Bianca upp, som om allt var som vanligt och innan hon hade ont. Hon går snabbt iväg och låter mig inte fånga in henne. Ingen idé att jaga henne kände jag. Men så vänder hon sig om börjar skritta mot mig. Jag ska precis knäppa en bild då hon börjar trava, precis som gamla Bianca. Hon springer förbi mig i trav för att sedan sakta in. Det är ett minne jag aldrig kommer glöma. Så vare dags att släppa henne i hagen, jag gav henne en kram och släppte.
Senare så försökte jag gå fram till henne ihagen, innerst inne visste jag att det inte skulle fungera. Envis som alltid ville hon visa att ingen kan få tag på henne. Lika stolt och vacker som alltid. Det är så jag vill minnas henne. Jag och Jonny drack té och hade en lång pratstund. Det hela var lite sorgligt. Men jag fick även prova rida Jonnys nya häst, helt annorlunda än Bianca men jag kommer nog vänja mig, hoppas jag. Bianca kommer tas bort på onsdag 8.00. Jonny ville vara själv då, ville inte att vi skulle vara där.
Men klockan tio ska jag hämta upp Lollo så ska vi tillsammans åka till stallet, det kommer bli svårt men det är nödvändigt.. kommer vara så j*vla svårt bara, kommer gråta ännu mer än vad jag har gråtit redan.
Efter jag vart i stallet åkte jag hem till Stina. Vi kollade på film och hade det mysigt. men stina var trött å jag nedstämd så det blev ganska tystlåtet.
men jag orkar inte skriva mer just nu. Är för svårt. Jag som annars brukar vara så glad och positiv är ganska nedstämd. Men imorrn ska jag träffa Evvy<3 det kommer nog muntra upp mig väldigt mke!
Bianca<3
Det är med sorg jag skriver idag. Igår kväll fick jag reda på att världens underbaraste häst ska avlivas. En häst som jag verkligen älskar, ni kanske tycker att det låter dumt men hon är underbar. Hon har gett mig så mycket glädje. På måndag ska jag åka ut dit, för att ta ett sista farväl. Tårar kommer nog rinna men med min kamera ska jag ta en massa bilder på denna vackra varelse. Jag vet inte om jag kommer klara av att älska och rida en annan häst efter det.
Bianca Lensen, I love you and always will.. Bilden gör inte dig rättvisad<3
Bianca Lensen, I love you and always will.. Bilden gör inte dig rättvisad<3
